Hipstermatic

Det är nog få som har gått miste om hur populariteten kring fotografier och verbet att fota har ökat. Oavsett om det handlar om att ta bilder med en ordinär digitalkamera, avancerad systemkamera eller med en behändig mobilkamera, så bidrar de alla till denna jättekonsumtion av tid för att ägna sig till denna konstform/hobby/ dokumentation av livet. I denna våg surfar en och annan tred, där somliga kommer och går medan andra består. En av dessa trend-surfare är att få bilderna att se betydligt äldre ut än vad de egentligen är. Det finns säkert både en konstnärlig term eller ett modernt slang för denna typ av bilder, dock har det inte passerat min egen vokabulär. Hur som helst, för alla som inte riktigt kan förstå vart ifrån alla personer får sina ”gamla”, stilfulla bilder ifrån så kan jag säga att en majoritet av dessa personer även är trogna iphone-användare. Det finns nämligen en app som förvandlar de vanliga bilderna till analoga, mer estetiska, eller mer hipster-kännetecknade.

Det är den här typen av bilder jag talar om

Eftersom dagens till en stor del styrs av iphones, så är det inte konstigt att det även finns utställningar baserade på detta tekniska underverk. På hemsidan Hipstamatics har det pågått en insamling av bilder från olika iphone-användare och idag invigs utställningen av dessa fotografier. Så för den som befinner sig i London, och har vägarna förbi The Orange Dot Gallery har möjlighet att bada i en sköldsvepning av mobilkamerabilder, nej förlåt jag menar iphone-bilder!

/ LE. Julia

I en ny, levande stad

När man reser till en annan stad så är man mycket mer uppmärksam på detaljer, speciellt då man har med sig sin kamera. Jag var i Köpenhamn ett par dagar tidigare i höst och där tog jag massor av bilder, några av dem finns att se nedan. Små och stora stadsdetaljer, sådant man snabbt och spontant blir förtjust i, men som man kanske inte skulle passat på att fota om man befann sig hemma i Stockholm. Glass, hus, designprylar, loggor, cyklar och streetart får samsas i kameran då man är på en stadstur och vill fånga så mycket som möjligt av stämningen.

/Dorte Gottlieb Löfström

Stick-graffiti

http://stickkontakt.blogspot.com/

 

 

Oscar?

Jag har ett litet tillägg angående Banksy igen. Jag läste nämligen att Banksy kan nomineras till en Oscar för filmen Exit Through the Gift Shop, som även fått det brittiska priset Griersons award.

/LE. Julia

Mer graffiti…

Det har blivit ett par inlägg om graffiti redan, men jag blev ändå inspirerad att bidra med vad jag anser vara den mest fantastiska graffitin jag sett, se klippet, det är enastååående!

Mer finns på hemsidan http//:www.blublu.org

/Valentina B.

Översedda Sverigeattribut i vardagen

Har ni tänkt på alla detaljer som finns i en storstad som inte kallas arkitektur, som inte reflekteras över och som fått en specifik design? En rent funktionell design, men ändå? Det finns en viss känsla i att ta sig några sekunder att begrunda en lyktstolpe, en papperskorg eller ett cykelställ. En grind kan vara överdrift, då dessa kan ha viss tanke bakom designen om de tillhör ett större projekt så som ett slott exempelvis, men en telefonstolpe å andra sidan? Dessa tycker jag mig ofta se på skivomslag eller andra slags konstverk. En simpel design, ett kors i trä oftast med spretiga vajar kors och tvärs över himlen, som kanske får symbolisera vår moderna tid av kommunikation eller en romantisk bild av kontrasten som uppstår mellan industri och natur? Tänk er en rad telefonstolpar mitt på en äng i solnedgången, den svarta silhuetten mot den rosa himlen, och en svag vind som får ängsblomster att dansa en lätt vals…

I andra sammanhang, som i Skogskyrkogården till exempel, är det intressant att tänka på hur till och med dessa detaljer, som ofta överses, är till minsta detalj uttänkta att ha sin del i helheten. Lyktstolparna här är som inga andra i Stockholmstrakten utan istället helt anpassade till 40-talsstilen som Asplund givit marken som blivit till sista viloplats för otaliga. Nästan som någon form av klockblomma slokar lamporna ner mot de asfalterade stigarna som leder mot minneslunden.

Dessa objekt, och många andra som jag uteslutit, skapar vår vardag. Vi ser de varje dag trots att vi inte lägger mycket märke till dem, men de formar vad vi upplever vara vår vardag här i Sverige. En design lagom nedtonad i neutrala färgskalor och lika signifikanta för Svenskt varumärke som IKEA.  Åker man till andra delar av Sverige kan man känna igen likadana trottoarer, övergångsställen, cykelställ, gungor och askfat. Åker vi utomlands är det avsaknaden av dessa små Sverigeattribut som inger en känsla av att vi befinner oss i ett främmande land. Såklart finns det otaliga andra faktorer som gör ett land främmande, men dessa attribut är viktiga tror jag. Våra vardagsupplevelser kretsar kring dessa föremål, vi ser dem vart vi än går och de finns i våra bakhuvuden. I Sverige har vi inte gjort dessa objekt till varumärken för vårt land. Till skillnad från Tyskland exempelvis, vars ”gröna gubbe” vid övergångsställen blivit till en välkänd maskot. Vi lägger inte vikt på dessa objekt utan går istället förbi, utan att ägna en tanke  på våra gröna papperskorgar eller återvinningsstationer. De står i ur och skur och tar emot vårt skräp, står som mise- en scène för alla våra filmer och skapar vår bild av Sverige, utan att tillägnas en enda tanke.  Så min uppmaning till er är: tänk på dem någon gång, för de har också blivit designade någon gång.

/Valentina B.

Ögongott

Hur ser ditt bregottpaket egentligen ut? Mer-juicens klassiska tetrapack, har det inte skett små förändringar i färgsättningen? Detta tänker man kanske inte så ofta på, industri-och förpackningsdesign verkar ju ganska ”osynligt”, då det handlar om något vi brukar snarare än ser på. Men förpackningar till mat och liknande har precis som annan visuell representation som kläder och arkitektur en tendens att med tiden byta utseende, för att anpassas efter den moderna tidsandan.

Förpackningar är också föremål för nostalgi i vardagen. Jag minns när GB:s klassiker piggelin var inslaget i vitt papper med illustrationer av små gulgröna, prickiga hästar. Det här var ju bara några år sen, men nu har omslaget blivit plastigare och tråkigare…nä, det var nog ändå bättre förr.  

Vissa märken har däremot inte låtit ändra mycket på designen och på köpet blivit lite vardagskult, till exempel Mazettis Ögonkakao och Sun maids russinförpackning. 1956 ritade illustratören och grafiska designern Olle Eksell företagets välkända logotyp, som sedan dess blivit synonymt med kakaon och nu kan skymtas i inredningstidningar.

En annan sådan klassisk bild på en förpackning är Sun Maids ”russinflicka”, där var det lite svårare att hitta vem som står bakom designen, på wikipedia framgick mest att komikern Björn Gustafsson uttryckt sin beundran för Sun Maid-flickan i ett avsnitt av Parlamentet.

En till förpackning med igenkänningsfaktor är även godisklassikern Salta katten, än idag prytt av en svart katt med rosa rosett, men som genomgått ett litet lyft i kontrast och siluett:   

                                 

           /Lovisa

Det sitter på väggarna

Jag säger Street art och namnet Banksy följer lik ett eko i omvänd färdriktning med stegrande efterklang. Mannen som både satte gatukonsten såväl på väggarna, som på agendan, har på sätt och vis utvecklats till ett fenomen. Denna uppmärksamhet som han för all del fötjänar. Dock är jag inte säker på om han hyllas för rätt saker… Vad som fascinerar mig mest är att han lyckats få så mycket mer uppmärksamhet än hans fortfarande verksamma föregångare, Blek Le Rat. Parisaren som under tiden då Banksy satt i skolbänken redan härjade på Paris gator. Två män; ett original och en imitatör, en idol och hans fan eller två likasinnade själar fristående varandra?

För att börja i nutid:  Banksy. Någon gång mellan 1992 och 1994 började mannen bakom pseudonymen med att fylla gatorna i Bristol, England. Till en början använde han sig inte av stenciler, eller scabloner, för att skapa hans bilder. Det sägs att han insåg att det tog alldeles för lång tid en natt då han låg gömd under en lastbil för att inte bli upptäckt av polisen och bytte därefter abrupt arbetssätt till det smidigare.  Under Banksys verksamma år har han skapat sig rollen som den sammankopplande länken mellan graffiti och ”riktig konst”, menar vissa. Andra hävdar att han inte är något annat än en vandalisatör eller klotterfinsmakare. Trots detta så har  har denna illuster blivit en direktkoppling till ämnet. Oavsett vad hans publik säger,s å behandlar han till största del samhällsproblem och belyser dem i nytt sammanhang.

Efter hans biologiska födsel gick han under namnet Xavier Prou. Efter hans konstnärliga födelse så blev han Blek le Rat. Därefter grundades genren Street Art. Möjligen aningen kortfattat, dock tillräckligt. Historien började i New York 1972 då Blek le Rat för första gången såg graffiti. Nio år senare, med inspirationen från den klara färgsättningen och med bakgrund av studier på École des Beaux-Arts i bestämde sig parisaren att skapa eget. Året är alltså 1981 (Banksy var då ungefär sex, sju år), månaden är oktober och le Rat intar det urbana landskapet med sprayburken i handen. Precis som Bansky sedan kom att göra så övergick han till färdiga stenciler, istället för att skapa på ”fri hand”, vilket sedan på 90-talet byttes ut till färdiga posters. Ett av hans första verk var en svart råtta, vilket även kan kopplas till hans artistnamn. Frågan varför han valde en råtta kan likväl besvaras med att ”rat” ett anagram till ”art”, som med citatet:

”I chose rats as a symbol of the urban enviroment, and also of the invasion and profusion of those animals that populate our cities and provoke fear in us.”

Av alla de stenciler som Blek har skapat så har nästan alla en historia och ett budskap att förmedla. Hans första verklighetsskapliga karaktär är en av dem. Den föreställer en gammal irländsk man, vilket även är dess namn, som visade civil kurage under en konflikt mellan pistolriktande poliser och stenkastande barn. En annan är ”Woman from Bangladesh” som är en symbol för den rådande svälten runt om i världen.  Världsomfattande frågor som orättvisa och krig är vanliga teman hos Blek, där ”Russian Solider” är ett exempel.

SÅ. Kan vi sammanfatta detta som Blek le Rat →Banksy→Gatukonst? Huruvida rak denna kedja är kan självklart diskuteras. Personligen anser jag att Banksy inte är något annat än en imitatör, vars verk redan skapats av Blek. Samtidigt som han har denna roll som klingar aningen illa i våra öron, så kan jag inte förneka hans aktualiserande egenskaper. Han må inte varit först, men lär vara sist kvar i våra minnen när vi i framtiden nämner gutukonst.

Då vi i dagsläget kan finna Street art av alla dess former lite här och var vi vänder oss, så uppenbarar sig diskussionen om vem som ska få äran för genrens framfart ganska barnslig. Det här är bara två gatukonstnärer med en typ av teknik. Det har eventuellt funnits fler och det kommer med all säkerhet att tillkomma ännu fler.

Läsa mer

/ LE. Julia

Prisutdelning!

För ett bra tag sedan så nämnde jag en street art-konstnär vid namn JR. Denna man som är känns för hans illegala utställningar i urbana landskap tilldelades för någon månad sedan the TEDprize! Hans utställningar som hängt uppe på väggar, golv, tak runt om i  världen sammanfattas mycket fint i denna lilla film.

/ LE. Julia

Förekommande kontroversiellt

(klicka på bilden så kommer du till källan)

Street Art, eller Gatukonst, en av samhällets heta potatisar. Den kan vara förförande vacker, humoristisk, samhällskritisk, intetsägande, uppgivet nattsvart eller helt enkelt fruktansvärt fult. Gatukonsten är smart, den äger sin miljö, lever i djup symbios med sin omgivning och kontext, och använder sig av omkringliggande medel för uttryck som finns i din stad, i ditt kvarter och på din gata. Gatukonst behöver inte ha en vit, stram gallerivägg för att komma till sin rätt och den behöver inte en spalt i DN kultur för en recension, utan den lever bland oss människor, den kommer ifrån oss och den riktar sig till oss.

Varför är då en sån folklig rörelse så hatad, spottad på och motarbetad? Varför spenderar SL i Stockholm 200 miljoner kronor om året på klottersanering i tunnelbanan? Svaren på frågorna är enkla. Graffiti, klotter, väggmålningar, grafittistickning (enda benämningen på företeelsen som jag känner till) och installationer osv., är alla definierade som skadegörelse, så länge de är tillverkade och placerade olagligt. Street Art är per definition olagligt så länge du inte frågat gatans ägare om lov.

Samtidigt finns det en enorm kultur kring gatukonsten, en kultur som grundar sig i den enskilde människans rätt till att uttrycka sig och att använda sig av sin omkringliggande miljö som ett medel för uttryck. Vissa kallar det demokrati, medan andra kallar det anarki. Stockholm stad har ett totalförbud mot all typ av gatukonst, medan exempelvis Helsingfors har infört så kallade ”klotterplank” där man fritt ska kunna sprida sitt budskap.

Jag tror inte att ett klotterplank löser detta dilemma. En konstform som sedan antiken levt under dödshot kommer inte att sluta bryta samhällets regler endast på grund av en tillfällig amnesti.  Inte heller tror jag att total restriktion hindrar gatukonstkulturen att leva vidare och utvecklas. Se bara vart vi står idag. En kultur är organisk, levande och anpassningsbar. Katakomberna i Rom och i dagarna aktuella Aung San Suu Kyi kan styrka detta.

Att kalla Stockholm stads klotterpolicy för censur är att överdriva, då handlingar som utförs av gatukonstnärer i många fall rent ut sagt är olagliga. Att däremot inte bejaka och visa upp gatukonst, är rent dumhet och ignorans, men däremellan någonstans finns en gråzon som helt klart behöver uppmärksamhet.

/Frida