Nya åsikter om gott och blandat

Större delen av min lördag bestod av en gallerirunda då jag åkte till S:t Eriksplan och promenerade mot Hudiksvallsgatan och Hälsingegatan där gallerierna ligger tätt. Om man vill kan det här ses som tips. Gillar man att se foto kan man se en av utställningarna, gillar man måleri, eller kanske arkitektur kan man välja en annan. Eller så gör man som jag och går på alla.

En konstrunda

Först kikade jag in på Galerie Nordenhake, på gatuplan där en mångsidig konstnär vid namn Anna Barham visar upp en sorts textstudier i form av inspelad lek med anagram, oändliga bokstavskombinationer, avancerade installationer. Gillar man att skriva är det ett tips, men absolut inte om man är trött eller stressad då man förmodligen inte kommer orka sätta sig in i det. (Testa)

(Slutar 13 feb.)

Vidare då till Christian Larsen med en minst sagt egen fotoutställning som jag också tror tjänar väldigt på att se i lugn och ro och med öppet, nyfiket sinne för egna tolkningar. Joakim Eneroths fotokonst kretsar kring hans meditationspraktik och buddhistiska begrepp förankrade i vardagen. Kameran blir en förlängning av hans inre öga, ett öga som skapar en djupdykning i en person, ett sinne, även om jag inte direkt förstår vem konstnären är  genom att titta på bilderna. Jag blir konfunderad av detta faktum, är det meningen att man ska förstå? Tro inte att jag blir irriterad för det, det är bara det att utställningen ger en sorts kittlande spänning som man inte vet vad man ska göra av. Stoppa i fickan eller grubbla över? Ett naket, utsuddat självporträtt är ett av de mest otäcka bilderna. Fotografen själv är fångad, blek mot kamerans blixt i den svarta natten eller kanske upplyst, ensam på en klippa eller vad det nu är. Det är något overkligt och surrealistiskt över det samtidigt som det avspeglar mänskliga känslor, känslor av tomhet, förgänglighet. Många av bilderna har sting av ren skräck, som man inte vet hur man ska tolka. En skidbacke på natten med en stängd lift – så vidrigt hemskt att befinna sig där – vad kan det vara för otäck symbol? Det hela speglar en inre resa som Bill Viola har skrivit om det lite tydligare här. Läs och gå framförallt dit för att titta och tolka själv.

Next stop

Nästa anhalt blev Galleri Andréhn-Schiptjenko, lika öppet och vitt som de tidigare. ”Gone to Croatan”, måleri av Johan Nobell var det som visades här. De väldigt många, ganska små målningarna är skapade ur en historia om att vända civilisationen ryggen för att söka sig till det naturliga och ursprungliga. En beskrivning av temat fanns att läsa på galleriet och faktum är att jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår den. Det handlar åtminstonde en del om hur man som målare måste förhålla sig till konsthistorien och i detta fall surrealismens komplikationer. Det hela är lite krystat kan jag tycka då jag blev rätt trött på målningarna och inte speciellt imponerad. Orginella är de iallafall i sina urvattnade, smutsigt färgade geometriska former i ödesmättade surrealistiska landskap. Synd att det inte istället var några enstaka stora målningar i samma stil, jag tror att det hade skapat en mäktigare känsla för nu får jag ingen tillgång till landskapen. Riktigt bra landskapsmåleri kan ju inge en känsla av att man flyger in i tavlan och blir en del av den själv, surrealistisk konst inräknat. Det som visserligen är snyggt är kompositionen och vissa av de geometriska formerna, men att jag inte faller för denna typ av måleri beror nog även på en sorts ”billig” känsla som tavlorna tyvärr besitter. Kanske borde jag se det som en härlig retning för ögat, men spontant känner jag motstånd. Kanske är det väl så att många uppskattar den där retningen, ungefär på samma sätt som när Ernst Billgren började ställa ut ”hötorgskonst” på galleri…?

Johan Nobell (kvar till 13 feb. på Andréhn- Schiptjenko)

Jag var även på Galleri Andersson/Sandström där en finsk konstnär, Jaakko Niemelä visar en sorts abstrakta modeller i vitt som man väl skulle kunna arkitektur. Det hela kändes gediget och snyggt gjort, speciellt en snurrande modell med vita kuber som med belysning på bildade en skugga på väggen som kändes som en stor byggnad då man bara såg enbart på den. Efter att ha sett andra sorters verk med väldigt specifika teman kan det vara skönt att se något där allt kretsar kring former.

Besökte även Chrystal Palace och Flach + Thulin. Det var det hela och jag var mycket nöjd efter min konstrunda som denna gång gav många blandade intryck. Kan som sagt ses som ett gott tips, då de flesta av utställningarna pågår in i februari.

/Dorte Gottlieb Löfström