För ett bra tag sedan så nämnde jag en street art-konstnär vid namn JR. Denna man som är känns för hans illegala utställningar i urbana landskap tilldelades för någon månad sedan the TEDprize! Hans utställningar som hängt uppe på väggar, golv, tak runt om i världen sammanfattas mycket fint i denna lilla film.
/ LE. Julia
Jag har under de senaste veckorna mer än en gång besökt tre sidor på nätet som påminner mycket om varandra:
http://thesartorialist.blogspot.com/
http://facehunter.blogspot.com/
Säkerligen har du varit inne på någon av dessa sidor förut, ifall du är modeintresserad eller tycker det är allmänt roligt att klä dig och inspireras av vad andra har på sig. Många håller med om att det mest spännande modet är gatumodet, och inte modet som visas på catwalken. För att få reda på vad folk väljer att spatsera runt i för kreationer, behöver du inte ens gå ut själv. Du kan sitta i mjukisbyxor framför din dator och känna klädinspirationen flöda ur någon av dessa bloggar. Eller få ångest av alla poserande människor för den delen. Jag menar, du får vara beredd på unga människor som ägnar sina liv åt hobbyn klädmedvetenhet. Jag pendlar mellan att tycka att det är ett slöseri av tid och att det är en fantastisk inspirationskälla. Nu håller jag mer på det senare, därför att hur det än är så är det väl roligt om folk vill klä sig snyggt? Att gå på stan och se en riktigt fint eller roligt uppklädd människa kan vara som att se ett bra konstverk. Man blir glad. Man blir inspirerad. Och man vill vara lika uppklädd och härlig själv.
På Lookbook.nu kan du lägga upp dina outfits och följa andras. Det som är bra med sidan är att fotona är av hög kvalitet, ofta tagna i en fin miljö och samtliga utstrålar kreativitet, eftersom alla verkar ha så himla kul då de matchar sin outfit. Fotona kommer dessutom från olika delar av världen. En glimt av hur unga modemedvetna i Indonesien vill klä sig varje dag, är bara ett klick bort. Likaså Finland, Italien, Ukraina och Japan. Varning! Sidan är enormt beroendeframkallande. Jag har många gånger fastnat. ”Bara en outfit till, sen stänger jag ner. Nej förresten en till. En till. Åh, det var snyggt. En till”.
Facehunter är Yvan Rodic, fotografen från Schweiz som ständigt är på jakt efter storstadsmänniskor med snygga kläder att plåta. Bloggen uppdateras ständigt, ibland i samband med någon modevecka. Yvan Rodic har även gett ut en bok med samma namn som bloggen. I en intervju på alltomstockholm.se gav han sina åsikter om stockholmsstilen. ”Här finns en egen identitet. Folket här inser det nog inte, men från en utlännings perspektiv har det under de senaste tio åren växt fram en egen svensk unik stil i Stockholm. Något som finns i storstäder som London och New York. – Det är en elegans som har växt fram på en kort tid. Jag skulle vilja likna det med den stämning som fanns i 1800-talets Paris. Det är väldigt inspirerande och fantastiskt att få fånga det”. Facehunter påminner om Lookbook, men är inte lika egocentrerat eftersom det är Yvan Rodic som uppmärksammar alla klädgalna människor och ber om att få fota dem. Se även boken nedan, plus Yvan Rodics visuella dagbok: http://yvanrodic.blogspot.com/
The Satorialist blandar bilder från catwalken med bilder från gatan. Mestadels är det bilder från de riktigt kända designernas visningar men det blandas upp med människors vardagliga stil, ofta på ett humoristiskt sätt med små kommentarer till. Fokus verkar vara på det välklädda modet. Många lite äldre herrar och damer synes, iförda skräddad klädsel – en skillnad från de andra två bloggarna där fokus verkar ligga på det typiskt ungdomliga gatumodet.
Är det här konst då? Undrar någon kanske. Njeee, det skulle jag nog inte vilja påstå, inte helt och hållet. Men mycket av det vi tar upp denna modevecka har ju en otydlig gräns i sig. Är det konst? Är det mode? Är det en blandning? Jag skulle vilja säga att alla tre bloggarna om människor och deras klädstilarn figurerar inom någon form av konstnärlig kontext. När någon klär upp sig för att andra ska se och kommentera, har denna person möjligen en stark tanke om vad klädesplaggen ska utstråla. En konstnär tänker på samma sätt på vad ett konstverk ska säga betraktaren. Dessutom är ju Facehunters foton lika mycket porträtt som de är ”dagens outfit”-foton.
/Dorte Gottlieb Löfström.
Publicerat i Blogg, Mode Vs Konst, Reflektioner, Reportage, Tips
Omgärdad av en liten grupp människor satt jag inne på konst-ig, bokhandeln på Åsögatan som jag undrar varför jag inte besökt innan (proppfull med konstböcker och liknande härligheter). Jag var där för att lyssna på Stephen McLaren, fotograf och nu författare likaså, till boken ”Street Photography Now” och han berättade mycket riktigt om sina egna bilder och om de andra fotograferna och deras bilder som finns att betrakta i boken, med en genuin artighet och på en bred skotsk dialekt.
Stephen McLaren
Omslaget till det senaste numret är gjort av Sara-Vide Ericson http://saravide.se/news/?p=19En liten by som Hornbaek har många fler konstnärssjälar och mycket mer konst att bjuda på än vad man kan tro. Att se på konst här är inte som när man går på utställningar i Stockholm, där man har lyxen att se det mesta som är internationellt, stort och spännande, när man vill, nära hemmet. Här finns konsten också nära men det är en annan typ av konst, gjord av den glada amatören som möjligen vill ut i världen, men som kanske oftast bara håller på för att det är så himla roligt. 
Hornbaek är helt klart en sådan by som inspirerar den pysslige eller konstnärlige – jag måste räkna in mig själv där – för den vidsträckta stranden är fruktansvärt vacker, byn är gullig med danska flaggor uppsatta och hamnen gör att det händer något när nya gäster lägger till varje kväll, då solen går ner som en jätteapelsin i vattnet.
En amatör förresten, vad är det? Många av Hornbaeks konstnärer har ett klart budskap med sin konst. Skillnaden är att måleriglädjen blir så påtaglig då man ser att konstnärerna har målat en vägg i byn. Eller när man går på ”kunst på molen” (konst i hamnen) då Hornbaeks konstnärer ställer ut längs piren. Visserligen kan man få se ganska mycket gräsligt, men några guldkorn finns alltid, och måleriglädjen gör att det ändå blir positivt.Med väldigt blandade resultat är det många här som målar och skulpterar, ofta för att försöka fånga stämningen vid stranden/havet.
Häromdan var det ”Kunst i teltet” som gällde. Ett antal konstnärer ställer då ut sin konst i ett stort tält, inbjudna från olika delar av Danmark. Dessa också med skiftande kvalité på verken men med en påtaglig vilja och optimism som lyser igenom. Man kan själv bli väldigt inspirerad av det. Att Kunst i teltet kan anordnas i en liten by som Hornbaek beror på att det finns en stödförening som jobbar för att det på samma tomt som tältet sätts upp, en dag ska stå ett konstmuseum, ”Lysets museum”.
Sen jag var liten har jag spenderat större delen av sommaren i Hornbaek, en liten by i Danmark. Det är alltså där jag befinner mig nu, efter italienresan. Idag tog jag en cykeltur från Hornbaek till den närliggande byn Munkerup där Munkeruphus ligger, ett litet konstmuseum med en mysig tillhörande trädgård.
Jag kände varken till Christel Marott eller Aage Lundvald innan – den nuvarande utställningen innehåller deras verk – men jag tycker nu att det absolut är två namn att lägga på minnet eftersom de båda har betytt mycket för reklam, film och modeindustrin med deras lekfulla bilder.
Aage Lundvald (1908-1983) höll sig mest till att göra film och teater-plakat med en lössluppen stil som var helt av hans egen karaktär. Filmaffischerna och skisserna till dem som går att se på Munkerup hus fram till i höst är väldigt färgglada, och ett imponerande antal.
Christel Marott (1919-1992) illustrerade i den danska veckotidningen ”Söndag” från att hon var ca 20 år fram till åren innan hon dog. Hon har även illustrerat i många andra tidningar, modetidningar, ungdomsböcker. Hon har även designat skor, skulptrerat och tillverkat skyltdockor. Christel Marott och hennes bilder var så älskade, även utanför Danmark, att hon kan ses som en av anledningarna att ungdomar blev en så viktig målgrupp för modeskaparna.
Utställningen består till största del av teckningar med mycket färg och en väldig effekt eftersom de flesta föreställer kvinnor eller kvinnor med män, där alla är väldigt stereotypa med överdrivna proportioner. Långa smala ben, smal midja, tuff moderiktig stil och flörtig blick är vad som kännetecknar en typisk Christel Marott-flicka. De ser ut att vara tecknade väldigt fort med färgkaskader i bläck och akvarell, men med en stadig, skicklig hand. Bilderna andas en äldre tid men samtidigt så ser väl idealflickan exakt likadan ut idag?
Befinner du dig i Danmark och precis som jag inte alltför långt ifrån Munkerup, så är det verkligen värt att svänga förbi. Museet är ovanligt litet och känns därför väldigt lagom och efter att ha gått runt i det fina huset kan man ta en fika ute i trädgården eller kanske gå ner några 100 m till den vackra stenstranden…
Jag ligger på rygg på en säng och tittar upp på glada människor som flyger bland molnen. Kutlug Ataman, videokonstnär från Istanbul, har gjort ett verk som ses på en stor skärm uppe i taket där leende människor svävar som änglar, fast de är alldeles vanligt folk, vanligt klädda…
Jag befinner mig i Rom men har lämnat Colosseum, Forum Romanum och Pantheon bakom mig för några timmar. Jag har haft turen att komma till en stad känd för sina antika sevärdheter men som nu, för bara ca två veckor sen, har öppnat MAXXI, National Museum of 21:st century arts. Alltså ett museum med den allra mest moderna konsten och arkitekturen med en byggnad i design av Zaha Hadid. För mig var det en lättnad att i den extrema stadshettan med bullrig trafik och tjocka turistflockar se den stramt snygga arkitekturen torna upp sig, kliva in i luftiga vita rum med skulptur av Sol Le Witt, kila vidare (utan att behöva köa!) uppför ståltrappor till Kutlug Atamans utställning och se hans videoverk som handlar om identitet, egen och gemensam och om hur man framhåller sig själv för andra, i öst och i väst. Många av verken utspelar sig i hans eget Turkiet där han föddes 1961.
Hans kanske starkaste verk är ”Column”, gjord 2009. Gamla tv-apparater är uppställda på varandra i spiralform som liknar Trajanuskolonnen i centrala Rom. I varje tv-apparat syns ett ansikte, som rör på sig men som är fullkomligt knäpptyst och allvarligt. Människorna representerar de förlorade fattiga i Turkiet, de nedtystade. En viktig kommentar till Trajanuskolonnen som berättar om segranden.
Sedan tog jag mig vidare till nästa utställning som vid mina första blickar mest verkade rörig och ostrukturerad men som när jag läste mer om den blev allt mer övertygande och klar. Jag talar om utställningen ”The Immortal” av konstnären Gino De Dominicis. En väldigt experimentell konstnär som föddes 1947 i Ancona. Han fokuserar på teman som rör tid, dödlighet och odödlighet och det verkar som om han aldrig velat stanna vid något specifikt material eller teknik. Jag fastnade mycket för tillexempel den tomma armbandsklockan, så enkel men ändå så talande. Eller det liggande skelettet med rullskridskor. Nuet och döden är så nära varandra! (Det gigantiska skelettet med fågelnäbb utanför museibyggnaden är även gjord av Dominicis) En väldig wow-känsla följde mig då jag lämnade och fortsatte vidare till samlingsutställningarna.
Samlingarna innehöll så mycket blandad konceptkonst och annat nutida att det var svårt att veta var man skulle börja. Bland konstnärsnamnen syntes exempelvis Francesco Vezzoli, Andy Warhol, Jana Sterbak och Gilberto Zorio.
Dagen avslutades med musik, ute på stenplanen utanför museets stora glasfönster. Från New York hade en kille med gitarr vid namn Mike Bones kommit och han stod och sjöng på en liten scen med roms uppsnoffsade och märkvärdiga kulturelit som publik. Ja, det var en fröjd att i timmar se alla dessa uppklädda människor visa upp sig för varandra. Ett roligare minne faktiskt, än själve Mike Bones som var rätt alldaglig men för all del…stämningen förstärktes då han drog upp en tjej med fiol och utelamporna tändes i den italienska natten.
Jag lämnade bakom mig en byggnad som kostat runt en miljard kronor att bygga och som jag kan tänka mig har en spännande framtid framför sig med många häftiga event. Själv var jag väldigt nöjd med upplevelsen. Nu är jag hemma från resan men önskar lite att jag bodde i Rom så att jag kunde komma tillbaka till MAXXI när jag ville…
Publicerat i Konstnär, Reportage, Utställning
…så finns det en amerikansk konstnär som hette Duane Hanson som verkade gå efter ett liknande tema i sitt konstnärsskap, innan han dog 1996. Han var skulptör och har sedan 70-talet gjort skulpturer av bland annat fiberglas som är extremt lika riktiga människor. Hyperrealism.
”The insistence on the irreplaceability of each person, and on the dignity to be accorded to those who are usually overlooked or spurned as ordinary are central to Duane Hanson’s art and humanitarian vision” skriver sidan http://www.saatchi-gallery.co.uk/artists/duane_hanson.htm.
Det verkar alltså handla om att lägga blicken på de människor som vanligtvis klassas som normala, vissa av dem sorgliga. De fortsätter väl vara sorgliga trots Duane Hansons verklighetstrogna sätt att porträttera dem…men han ger dem uppmärksamhet, med mycket satir inblandad förstås. Plus att det ju är en kommentar till samhällets människor. Faktiskt en kommentar som behövs än idag tror jag, ni kan ju själva se på bilderna nedan och bedömma.
Man kan höra som ett litet lågt hånskratt i bakgrunden…fast som stockar sig i halsen på betraktaren.
Publicerat i Konstnär, Reportage
Märkt Dorte, fotorealism, hyperrealism, samtidskonst, skulptur
Under första halvan av 1800-talet blev den tyske filosofen Friedrich Hegel enormt populär i Europa, bland annat för sin dialektik. Han menade till skillnad från många andra, att motsatser kan samexistera. En tes leder obönhörligt till en antites och därefter syntes. Det går inte att komma ifrån. Allting definieras av sin motsats, åtminstone om man ska tro Hegel.
Omkring hundra år efter Hegel befann sig konstens abstraktionsutveckling på topp. Manifest på manifest publicerades och åberopade i konstens tecken de mest obscena, radikala – och för många meningslösa företeelser; futurism, dadaism och surrealism. Definitionen av vad som då ansågs som fin konst började luckras upp och utvecklingen har nu gått så långt att det som en gång i tiden hyllades, idag ofta ses som tråkigt, intetsägande och gammaldags. Dagens konstkonsumenter kräver inte längre teknisk skicklighet av konstnären för att kunna beundra dess alster, utan idag handlar det många gånger om någonting annat. Om uttryck, känsla, koncept och abstraktion.
Redaktionen
mikaelakjellin
Frida Berglund
Estella Burga
Lovisa Bornold
LE. Julia
Dorte Gottlieb Löfström
Candy Fesse
