prata, samtala med mera

Känner du suget? Jag tänkte väl det.

Att prata samtidskonst är alltid kul! Speciellt i främmande personkonstalationer, där nya tankar kan bubbla upp, luckras upp och beblandas. Varför inte ta tillfället i akt att gå med i Bonniers konsthalls konstcirkeln?

As We Speak heter den och kommer att träffas tre utsatta datum under våren. Alla nyfikna får anmäla sig och inga förkunskaper krävs. Priset är 300 kr och 160 för medlemmar.

/ LE. Julia

Kommer idéerna ta slut?

Ibland hör man folk prata om hur jobbigt det är för musiker, konstnärer författare och så vidare – för det finns ju inte så mycket kvar att skapa, allt är ju redan gjort! Det är ett intressant resonemang, för det förutsätter ju att det någonstans finns en kvot för kreativitet och idéer, och när kvoten är fylld så går det inte att skapa mer. Vem eller vad som hade instiftat denna kvot, eller varför den ens existerar, det framgår inte av berättelsen, så man kanske bör ta den med en nypa salt. Både skrämmande och spännande är tanken ändå, för vad skulle ske om vår skapandeförmåga en dag tog slut?

Inom musiken är det ju allmänt känt att det finns vissa melodier och harmonier som mer än andra går hem hos massorna, flera tusentals låtar är ju grundade på samma ackordföljder! Samma sak gäller med konsten då konstnärer genom alla tider har härmat föregående generationers uttryck, och ibland rent utav kopierat koncept och teman. Att kreativa människor ändå väljer att härma och efterlikna är ju däremot inte nödvändigtvis ett tecken på att idéerna håller på att ta slut, utan det kan ju bero på en så enkel sak som att redan existerande konstverk, låtar eller texter är så jäkla bra att man inte kan undgå att påverkas. Eller så fascineras man av tidigare uttryck och vill rota mer i dem.

Jag skulle tippa att Julie Rrap drar mer åt det sista alternativet. Hennes utställning Fleshed out från 2002 var i högsta grad en undersökande sådan, där hon valde fyra verk från 1800-talet för vidare granskning. Jag tycker att den här typen av verk är otroligt fascinerande, för det avslöjar så mycket om konstnärens drift att söka svar, utmana och omvärdera gamla ideal och idéer. Rraps verk påminner till viss del om Wafaa Bilal som jag skrev om i höstas, vilket precis illustrerar mitt resonemang. Jag skriver  inte om om Rrap för att mina idéer är slut och jag måste återanvända en från i höstas. Förhoppningsvis i varje fall.

/Frida

ordkonstverk-konstverksord

Jag tänker pepparmint. Jag tänker bubblande saliv som översvämmar mungiporna. Jag tänker kontemplativt tuggande av Hubba-Bubba.

Många anser att modern konst är obegriplig och frustrerande, vilket ur en positiv synvinkel kan omformuleras till öppen och tolkningsbar. Om vi jämför detta med konst i  litterär form så har den aldrig riktigt talat klarspråk. Poesi som tydligt förklarar syfte och budskap kallas innehållsförteckning, likväl som innehållsförteckning ibland går under benämningen poesi. Allt beror på vilket sammanhang det sätts i och hur det förmedlas.

På samma sätt som att en innehållsförteckning kan vara poesi (och tvärt om) så kan twitter vara poesi, poesi vara konst OCH twitter vara konst. Jo. Ett exempel på detta är konstnären Fia Backström som nu i dagarna har en utställning i New York av twitterinlägg. Hon har dock förflyttat orden ut från dataskärmen och beklär istället väggarna med dess såväl dess estetik som dess intellektualitet, mystik, allmänna nonsensprat… Det är en smaksak.

Personligen tänker jag fint. Vad tänker du?

Jag läste den här intervjun.

/ LE. Julia

Dödslack

Signaturen NUGs kontroversiella konstverk Territorial Pissing blev år 2008 mycket känt efter att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth utpekat det som icke-konst. En lång debatt följde där Adelsohn Liljeroth blev bespottad av stora delar av kulturvärlden för hennes tveksamma inblandning i konstdebatten.Konstakademien har nu gjort en poäng av denna händelse, och debatten som följde, i sin pågående utställning Dödslack med konstnärerna NUG (Magnus Gustafsson) och Erland Brand. Enskilt kan de två tyckas vara vitt skilda konstnärskap där NUG står för det högljudda, omvälvande och ifrågasättande, medan Brand närmar sig betraktaren på ett mycket mer introvert och lågmält sätt.

Idén till utställningen föddes när galleristen Andreas Brändström såg likheterna i konstnärernas visuella formspråk, vilket nästan även är slående tydligt för betraktaren. Förutom färgschemat går även det snårlika, abstrakta visuella mönstret igen hos både Brand och NUG, vilket skapar en symbios istället för motsättning.

Jag kan vid mitt besök på Konstakademien inte undgå att fundera över debatten kring graffitti som förts de senaste åren. NUG har i många fall fått stå som ensam representant för den konstnärliga, dock illegala, verksamhet som sker ute på gator och torg runt omkring i Sverige i skrivande stund, vilket gör det både intressant och högst ironiskt att en av Sveriges mest etablerade konstinstitutioner har gett plats år ju honom på en av sina utställningar. Jag tycker det är otroligt positivt att en konstnär som NUG lyfts fram på ett sätt som detta, inte endast under premissen att han faktiskt utövar den o så skrämmande konstformen graffitti, utan även med en värdering om att det han gör är konst. Att det äger ett formspråk och en idé som går igen i andra rörelser som fick komma in i kulturvärmen för många, många år sedan.

/Frida

Nya åsikter om gott och blandat

Större delen av min lördag bestod av en gallerirunda då jag åkte till S:t Eriksplan och promenerade mot Hudiksvallsgatan och Hälsingegatan där gallerierna ligger tätt. Om man vill kan det här ses som tips. Gillar man att se foto kan man se en av utställningarna, gillar man måleri, eller kanske arkitektur kan man välja en annan. Eller så gör man som jag och går på alla.

En konstrunda

Först kikade jag in på Galerie Nordenhake, på gatuplan där en mångsidig konstnär vid namn Anna Barham visar upp en sorts textstudier i form av inspelad lek med anagram, oändliga bokstavskombinationer, avancerade installationer. Gillar man att skriva är det ett tips, men absolut inte om man är trött eller stressad då man förmodligen inte kommer orka sätta sig in i det. (Testa)

(Slutar 13 feb.)

Vidare då till Christian Larsen med en minst sagt egen fotoutställning som jag också tror tjänar väldigt på att se i lugn och ro och med öppet, nyfiket sinne för egna tolkningar. Joakim Eneroths fotokonst kretsar kring hans meditationspraktik och buddhistiska begrepp förankrade i vardagen. Kameran blir en förlängning av hans inre öga, ett öga som skapar en djupdykning i en person, ett sinne, även om jag inte direkt förstår vem konstnären är  genom att titta på bilderna. Jag blir konfunderad av detta faktum, är det meningen att man ska förstå? Tro inte att jag blir irriterad för det, det är bara det att utställningen ger en sorts kittlande spänning som man inte vet vad man ska göra av. Stoppa i fickan eller grubbla över? Ett naket, utsuddat självporträtt är ett av de mest otäcka bilderna. Fotografen själv är fångad, blek mot kamerans blixt i den svarta natten eller kanske upplyst, ensam på en klippa eller vad det nu är. Det är något overkligt och surrealistiskt över det samtidigt som det avspeglar mänskliga känslor, känslor av tomhet, förgänglighet. Många av bilderna har sting av ren skräck, som man inte vet hur man ska tolka. En skidbacke på natten med en stängd lift – så vidrigt hemskt att befinna sig där – vad kan det vara för otäck symbol? Det hela speglar en inre resa som Bill Viola har skrivit om det lite tydligare här. Läs och gå framförallt dit för att titta och tolka själv.

Next stop

Nästa anhalt blev Galleri Andréhn-Schiptjenko, lika öppet och vitt som de tidigare. ”Gone to Croatan”, måleri av Johan Nobell var det som visades här. De väldigt många, ganska små målningarna är skapade ur en historia om att vända civilisationen ryggen för att söka sig till det naturliga och ursprungliga. En beskrivning av temat fanns att läsa på galleriet och faktum är att jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår den. Det handlar åtminstonde en del om hur man som målare måste förhålla sig till konsthistorien och i detta fall surrealismens komplikationer. Det hela är lite krystat kan jag tycka då jag blev rätt trött på målningarna och inte speciellt imponerad. Orginella är de iallafall i sina urvattnade, smutsigt färgade geometriska former i ödesmättade surrealistiska landskap. Synd att det inte istället var några enstaka stora målningar i samma stil, jag tror att det hade skapat en mäktigare känsla för nu får jag ingen tillgång till landskapen. Riktigt bra landskapsmåleri kan ju inge en känsla av att man flyger in i tavlan och blir en del av den själv, surrealistisk konst inräknat. Det som visserligen är snyggt är kompositionen och vissa av de geometriska formerna, men att jag inte faller för denna typ av måleri beror nog även på en sorts ”billig” känsla som tavlorna tyvärr besitter. Kanske borde jag se det som en härlig retning för ögat, men spontant känner jag motstånd. Kanske är det väl så att många uppskattar den där retningen, ungefär på samma sätt som när Ernst Billgren började ställa ut ”hötorgskonst” på galleri…?

Johan Nobell (kvar till 13 feb. på Andréhn- Schiptjenko)

Jag var även på Galleri Andersson/Sandström där en finsk konstnär, Jaakko Niemelä visar en sorts abstrakta modeller i vitt som man väl skulle kunna arkitektur. Det hela kändes gediget och snyggt gjort, speciellt en snurrande modell med vita kuber som med belysning på bildade en skugga på väggen som kändes som en stor byggnad då man bara såg enbart på den. Efter att ha sett andra sorters verk med väldigt specifika teman kan det vara skönt att se något där allt kretsar kring former.

Besökte även Chrystal Palace och Flach + Thulin. Det var det hela och jag var mycket nöjd efter min konstrunda som denna gång gav många blandade intryck. Kan som sagt ses som ett gott tips, då de flesta av utställningarna pågår in i februari.

/Dorte Gottlieb Löfström

An art show

Shakespeare använde ofta en pjäs i pjäsen i sina verk, syftet var framförallt att använda teaterns låtsasvärld för att kunna blotta sanningar och göra obekväma yttranden, som utanför en scen aldrig skulle blivit accepterade. När jag stiger in på The Art Show av Ed Kienholz och Nancy Reddin Kienholz på Berlinische Galerie känns det lite som om jag är Claudius i Hamlet. En välkänt scenario syns framför mina ögon; ett vernissage. Där finns bål och snittar, någon slags konst på väggarna och någonting som liknar människor, men som visar sig vara skulpturer, som kan tala om man trycker på en knapp vid deras mun. Jag känner mig skyldig, eller i varje fall utpekad.

Är det ett stereotypt jag som jag betraktar?

Jag går fram till väggarna, försöker förlika mig med den rollen jag blivit utpekad att ha. Konstverken består av collage; foton, ritningar, skisser av gipsfigurer. Gipsfigurer som så småningom blir vernissagebesökare. Alltså mig. Jag betraktar mig själv som i sin tur betraktar mig själv fast under tiden jag blev till i en verkstad och numera är ett collage.

Sen tänker jag att, fine, varför skulle inte också konstvärlden ha ett slags revisionsverk? Och sen går jag.

/Frida.

EPI = sant på Fotografiska

Jag slås av häpnad då mitt favoritbands musik fyller Fotografiskas första våning, ”I’ll Be Your Mirror” spelas och Nicos djupa tyska stämma dansar fram bland stillbilder ur EPI projektet. EPI, alltså Exploading Plastic Inevitable, var ett projekt Warhol pysslade med under slutet av 60-talet. Han hade uppmärksammat bandet Velvet Underground som fick spela på en scen upplyst av fladdrande spotlights i olika färger, projektioner av psykedeliska mönster och filmer han filmat. Filmerna bestod av långa sekvenser av skakig kameraförning, snabba in- och utzoomningar framförallt på Velvet, publiken och Gerard Malanga dansandes med sin piska, ”Inevitable whiplash in the dark”..
Spelningarna tillsammans med Warhol blev mycket omdiskuterade i New Yorks konstkretsar. De sades upplevas som en symbios av sadomasochism och nirvana tillsammans med den tunga musiken.
Ronald Nameth, filmskapare och fotograf, ackompanjerade Warhol och bandet på turné och filmade själv material som han sedan ställde ut. På fyra stora dukar som omringar åskådaren projiceras transcendentala sekvenser med färger, ljus, Malanga och Ingrid Superstar dansande till Velvet Undergrounds musik….
Hans verk är på ett sätt en länk i en dadaistisk kedja Warhol skapade då Velvet Underground på scen blir till Warhols konstprojekt, som i sin tur blir Nameths konstprojekt. Men medan Warhols projektionsinstallation började och tog slut på scen live under 60-talet har Nameths installation undvikit Warhols liveförgängliga aspekt och istället odödliggjort vad som var en fantastisk show och fört in den i vårt alldeles egna Fotografiska.
För en som aldrig fått uppleva EPI var detta en fantastisk installation. Synd bara att Fotografiska bara spelade 3 låtar på repeat.

/Valentina B.

Natt målning inatt.

Blev så tagen av den här målningen, Nighthawks (1942), av Edward Hopper. Den känns som tagen ur en film, läste jag att någon tyckte. Det kanske är därför den talade till mig vid första anblick. Men ju mer jag tittar på den, desto mer fängslas jag av de svepande färgytorna i mörka toner, kontrasterna som uppstår i diagonalerna mot de uppradade parallella linjerna i fönster, persongrupperingen mot den ensamma mannen, känslan av ensamhet och illavarslande spänning liksom från en noirfilm…

(Klicka på bilden)

Tänkte dela med mig av tankar och målning, såhär lite grand i decembernatten.

Valentina B.

Ett kärt återseende, lite magi i vardagen…

För några dagar sedan såg jag om Resan till melonia (Per Åhlin, 1989) och förtrollades av den magiska bildvärlden. Jag rekommenderar att se om den nu som äldre eller rent av se den för första gången om man inte redan gjort det. Fantastisk film och fantastiskt tecknad. Detaljrikedomen och karaktärernas personligheter i relation till sin fantastiska (eller förfärliga) miljö är wunderbaar.

Rekommenderar även att bläddra i barnböcker, de är så sjukt laddade med fantasi och är mycket inspirerande nu när man är äldre. Sagovärldar med tecknade bilder, eller otecknade, så som Neil Gaimans historier (som verkligen rekommenderas), är något man inte stöter  på tillräckligt ofta nu för tiden. I alla fall inte i kurslitteratur. Så när pluggandet blir för tungt, prova på att bläddra lite i barnböckerna på bibliotekets barnavdelning.

Valentina B.

När en bra utställning är över…

…kan man trösta sig med att internet finns, att bloggar finns och att ambitiösa människor finns som vill fortsätta med bra projekt. Jag fick ta del av konstprojektet och samlingsutställningen Young Art for a good cause som pågick den 25-28 november på Grev Turegatan 7, då jag själv var med och ställde ut. Projektet innefattade en auktion den 28:e, som var extra kittlande eftersom alla verk var skapade av unga konstnärer, många av köparna var mycket unga, Tom Österman var förrättaren (eftersom Young Art samarbetar med Bukowskis) och alla pengarna gick till Hungerprojektet.

Det enda som var synd var väl att utställningen inte pågick längre tid. Det som är bra är att man nu kan gå in på bloggen där initiativtagarna till projektet, Antonia och Louise, lagt upp bilder från vernissagen, skrivit om utställningen och arbetet bakom den, och lagt upp en lista på alla konstnärerna som var med. Där kan man klicka sig vidare till allas personliga bloggar och hitta ännu mer bra konst än vad som syntes på utställningen.

Det var väldigt roligt att ställa ut. Fantastiskt också att det är någon som tar tag i problemet att hitta utställningsplatser åt unga. Man tänker ofta att det är hopplöst att få ställa ut som ung och oetablerad. Men Young Art har gjort det lite mer hoppfullt och därför är det så värt för alla konstnärliga som läser det här, att kolla på youngart.se efter framtida konstprojekt att anmäla sig till. Min personliga smak stämde absolut inte överrens med alla verk, så är det ju alltid, men jag blev väldigt inspirerad, framförallt inspirerad att måla, och det var väldigt tydligt att alla vill förmedla något med sina bilder vilket automatiskt ger utställningen en väldig kraft. Kanske bara ”unga” utställningar som kan ge ifrån sig en sån känsla av viljestyrka?

Målning av Alexander Creutz

Illustration av Lovisa Lindström

/Dorte Gottlieb Löfström