När jag kliver in för dörrarna på Bonniers Konsthall får jag en kölapp i handen. Det står nummer 42 på den, och strax ska det visa sig att numret är högt, då det nummer som just nu står utmärkt på skylten högt uppe på väggen visar 6. Väntan. Jag och min vän trevar oss fram i halvmörkret, möter några sökande blickar från människor i rummet och finner till slut en plats att sitta på. En hård fönsterkarm. Men de väl utplacerade stearinljusen runt omkring i foajén lyser upp och atmosfären är lugn och trygg. Fylld av spänd förväntan och en samling människor som knappt kan se varandra i ögonen, men som alla ska dela samma upplevelse. Vad kommer att hända?
Jag tittar på min kölapp, söker efter svar på frågan, och där står några rader. Mörkret gör det svårt att läsa men men till sluta kan jag urskilja de spegelvända och ibland uppochner-skrivna bokstäverna.

performance manual:
1. tag beslutet att komma hit, åk hit
2. titta i titthålet på fasaden
3. gå in i entrén
Bonniers konsthall är verklighet gjord till fiktion
4. tag emot manualen
du läser mig nu
5. vänta
tomhet, ovisshet, tråkigt? är det värt det?
6. kom in till mig
jag är fiktion gjord till verklighet
7. gå fram till mig, ta av dig skorna när du står vid kanten av den liggande målningen
8. gå upp på målningen, till mig
jag är din spegel
9. följ mig
jag visar dig vad du ska göra
10. åk hem
11. tänd ett ljus
12. bränn det här pappret med lågan
13. släng askbitarna
Snöfrid,
Treriksröset, 2010 10 10
Jag gör som står i manualen. Jag väntar. En halvtimme blir en timme och sedan en och en halv timme. Men tiden flyger förbi, jag har inte bråttom.
Mitt nummer står plötsligt på skärmen och jag skyndar mig, blir vägledd av fler stearinljus, vänligt pekande händer och sedan välkomnande gester. Från en docka. Snöfrid. Hon rör sig mekaniskt och styltigt, men är ändå någon. Bjuder på tårta och sedan är allt plötsligt förbi. Och jag sitter än igen i det dunkla, numera nästan tomma rummet med min tårtbit. Den är god.
/Frida