Män i blommor syns i Kungsträdgården

I musei- och utställningssammanhang har det den senaste tiden pågått något av en modevåg, och det mångfacetterade modebegreppet verkar inte upphöra att ta plats i utställningsrummet, den här gången visas ”Except when it’s not” på So Stockholm Gallery i Kungsträdgården, en utställning som vill vidga synen på mode.

För mer info om utställningen och för alla som är intresserade av konceptuellt mode, det något problematiska begreppet modekonst osv rekommenderar jag Tove Lefflers artikel i torsdagens DN; http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/pa-jakt-efter-sin-publik-1.1219931.

/Lovisa

Klassiskt och teatralt – ett samtal med Hanna om mode och konst

Hanna Lundberg är en av de mest stilsäkra personer jag har träffat. Själv beskriver hon sin klädstil som klassisk och samtidigt teatral vilket jag tycker går att sätta som rubrik för hennes konstnärliga skapande också, ett skapande som jag fick chansen att följa under de tre år vi gick Bild och Form på gymnasiet tillsammans. När jag tittar på Hannas konstverk som hon lägger upp på bloggen http://hanna-m-lundberg.tumblr.com/ så ser jag ett genuint skapande som känns väldigt äkta. Uttrycket är tydligt, expressivt och skarpt med starka konturer, samtidigt som färgerna har en mjukare, matt ton och en lugnare harmonisk stämning är dominerande, kanske mycket på grund av motivvalen. En lugnande skönhet skulle man kunna kalla det, ofta med ett sting av humor. Ett av Hannas favoritmotiv, fågeln, hittas i många av verken, likaså människoteckningar där hennes modemedvetenhet är tydlig. Vissa av verken är gjorda med blandteknik – då Hanna har sytt eller jobbat med tidningspapper.

Inom det kreativa är hon en mångsysslare. Hon berättar att hon nyligen börjat skriva poesi, tillexempel då hon sitter och väntar på tunnelbanan. Hon har ytterligare en blogg med fokus på text och foto, http://keenpa.tumblr.com/. Texterna går väldigt bra ihop med hennes bildvärld, enligt mitt tycke eftersom samma typ av stämning råder. Häromdansågs vi över varsin kaffe, bland annat för att diskutera mode och konst i kombination.

Har du något första modeminne?

Det måste nog vara när jag gick i femman, då jag lyssnade på Nationalteatern och blev inspirerad av 70-talsmode. Jag hade på mig utsvängda jeans och en fjäder i håret. Sedan var det nog när jag var runt 16 år, som jag på allvar började intressera mig för mode.

Vad för typ av konst fastnar du för? Och vad för typ av mode?

Vad jag fastnar för i båda fälten kan variera mycket. Något som dock brukar skilja sig åt är att jag klädmässigt brukar föredrar ett mer dramatiskt formspråk än vad jag brukar göra bildmässigt, i bilder brukar jag fastna för det mer skira och ljusa. 50-talet är dock något jag har en tendens att gilla i både mode och konst.

Några speciella inspirationskällor när du klär dig?

Alexander McQueen. Och 90-talet har jag länge inspirerats av, mycket på grund av färgerna och den nostalgi det innebär. 90-talsmodet och även inredningen. (Hanna och jag har pratat om detta tidigare – att slå upp en Sköna Hem från tidiga 90-talet är färg och form-mässigt en helt annan typ av upplevelse än den som dagens tidning ger).

Tror du att ditt modeintresse influerar dig då du målar/skulptrerar (eller skapar på något annat sätt för den delen)?

Jag skulle nog inte säga att mitt modeintresse influerar mitt skapande utan snarare skulle jag nog säga att det kan vara tvärt om: mitt modeintresse är som en förlängning av mitt kreativa intresse. Det kan kanske vara en färg eller form jag vill plocka upp ifrån en tavla jag sett? Oftast så är de olika fälten ändå relativt separerade. Mitt skapande och mitt modeintresse kan dock dela på samma inspirationskälla. Kläderna och konsten kan bara bli som två olika tolkningar av samma inspiration.

Är det bra att blanda mode och konst? Kan du se mode som en konstform?

Personligen tycker jag att kläder aldrig till 100% kan bli en konstform. Visserligen kan även designers jobba med koncept och och uttryck på liknande sätt som konstnärer, men det som jag ändå tycker skiljer kläder från konst är att kläder i grund och botten ändå har ett användningsområde: de ska bäras på kroppen. Dock, om man skapar ”kläder” som inte är till för att bäras på kroppen, är de verkligen kläder då? Då skulle man nog snarare kunna kalla dem konst. Modet däremot har definitivt bli mer kreativt än det innan varit.

Håller modet på att gå mer och mer åt det konstnärliga hållet?

I och med att mode har blivit mer tillgängligt och trenden har varit i en mer kreativ anda har vi ju sett att experimentlustan har blivit större. Konstnärligare är jag däremot osäker på, men mode har både tagits, och tagit sig själv, på större allvar under de senaste åren.

/Dorte Gottlieb Löfström.

Sagan om klädernas personligheter

Kläder kan vara så mycket. De kan vara teatrala, de kan slita sig i sorgsna stycken. De kan ta glädjeskutt och förvandla sig till sprakande konstverk. För ett tag sen hade Östasiatiska museet en otroligt bra utställning, ”Kimono Fusion” som jag var och såg. Nu finns samma utställning på Världskulturmuseet i Göteborg. Anledningen till att jag tar upp denna utställning igen, är inte bara för att den handlade om mode, utan också för att den berörde mig något otroligt, på ett sätt som jag aldrig trodde att kläder kunde göra. Då tänker jag främst på en av skaparna: Suzuki Takayuki, född 1975 i Japan och hans kollektion ”Tangled”. Klädesplagg som till första anblicken ser spontant söndertrasade ut, men trådarnas otroliga detaljrikedom avslöjar, ifall man tar sig tid att gå närmre installationen att Takayuki måste ha tänkt igenom verket noga. Den store modeskaparen vill att man ska se skönhet i vilka objekt som helst, smutsiga saker som vissna blommor eller övergivna byggnader.

Det han har skapat är en installation av kläder som skapar en kall, mystisk stämning. En vit klänning tjock av fjädrar, lite naggad i kanterna, utstrålade ett ruggigt höstbröllop med löv och lera. Svarta trådar och lysrör med ett kallt och ovänligt ljus utstrålade underskön mystik, skräck och sorg. Jag var tagen av det hela minns jag. Videon gör inte rättvisa till modeskaparens stordåd men titta ändå för att få en överblick.

http://www.youtube.com/watch?v=3TTj6EqzE2U

Suzuki Takayuki har sedan han varit riktigt ung utforskat vad man kan kalla ”art clothing” på olika sätt. Bland annat har han tillverkat ”one-of-a-kind art clothing”, speciella klädesplagg som han sålde på olika konstgallerier. Han är onekligen i en spännande bransch, en lyxig bransch som är en kombination av mode och konst – alltså ganska relevant för konstbloggens modevecka. Mer om Suzuki Takayuki här: http://suzukitakayuki.com/

/Dorte Gottlieb Löfström

 

Den moonska oskärpan

”Very often I say to myself: I would like to make a photo where nothing happens. But in order to eliminate, there has to be something to begin with. For nothing to happen, something has to happen first.” - Sarah Moon

   Är det fotografi eller måleri? Yta eller djup? Dröm eller verklighet?

Mode eller konst? Det spelar kanske ingen roll, men jag kan knappt vänta tills Sarah Moon ställer ut på fotografiska i januari. Tillsvidare frossar jag i hennes bilders impressionistiska suddighet , mättade kulörer och oblygsamma skönhet. Och läser mer här.

                                                                                        

/Lovisa

En liten inblick i skapande

Jag var nyfiken på hur bakgrundsarbetet till en kollektion skulle kunna se ut, så jag frågade två modeskapande vänner om de i text och bild ville berätta lite om hur de får sina idéer och hur de jobbar. Båda pluggar en ettårig utbildning i modedesign på Folkuniversitetet.

Emmi Avergren beskriver sin stil som romantisk med mycket pasteller, skira tyger och blommiga samt prickiga mönster. Hon hämtar inspiration från 1950- och 60-tal, och kombinerar det med en modernare preppystil.  Förbipasserande på gatan och tv-serier som Mad Men nämns också som källa till idéer.

Till höger ser vi ett inspirationskollage till en färg och form-uppgift där Emmi valt att föreställa sig en weekendresa till Paris, fylld av coctailpartyn och affärsmöten. Emmi beskriver hur arbetsprocessen bakom plaggskisserna går till: ”Man ritar först upp plaggen symmetriska på papper i svart tusch. Sedan tar man kopior, färglägger och klipper ut. Känslan är lite som när man hade sådana där klippdockor när man var liten. Man kan prova vilka modeller som passar ihop men det är även bra om man exempevis av miljöskäl eller ekonomiska skäl inte kan sy upp ett provplagg. 
En plaggskiss ska visa alla sömmar och genom den ska man kunna göra ett mönster som sedan används som underlag när man syr upp plagget.”

 

 

 

 

Alexandra Svedman beskriver sin design som retro och hämtar också influenser från tidigare epoker, som 60-talet.  Musik och ”pojkflickestilen” är något hon också utgår från i skapandet av kläder, t ex modellen Agyness Deyn nämns som stilikon. Nedan ser vi ett inspirationscollage, och under det ett ”outfitcollage” med tygprover för kjol och byxa i nedre hörnet. Längst ned två modeteckningar.

 

 

 

 

 

 

 

 /Lovisa

Det här är jag och mina kläder idag…

Jag har under de senaste veckorna mer än en gång besökt tre sidor på nätet som påminner mycket om varandra:

http://thesartorialist.blogspot.com/

http://facehunter.blogspot.com/

http://lookbook.nu/

Säkerligen har du varit inne på någon av dessa sidor förut, ifall du är modeintresserad eller tycker det är allmänt roligt att klä dig och inspireras av vad andra har på sig. Många håller med om att det mest spännande modet är gatumodet, och inte modet som visas på catwalken. För att få reda på vad folk väljer att spatsera runt i för kreationer, behöver du inte ens gå ut själv. Du kan sitta i mjukisbyxor framför din dator och känna klädinspirationen flöda ur någon av dessa bloggar. Eller få ångest av alla poserande människor för den delen. Jag menar, du får vara beredd på unga människor som ägnar sina liv åt hobbyn klädmedvetenhet. Jag pendlar mellan att tycka att det är ett slöseri av tid och att det är en fantastisk inspirationskälla. Nu håller jag mer på det senare, därför att hur det än är så är det väl roligt om folk vill klä sig snyggt? Att gå på stan och se en riktigt fint eller roligt uppklädd människa kan vara som att se ett bra konstverk. Man blir glad. Man blir inspirerad. Och man vill vara lika uppklädd och härlig själv.

På Lookbook.nu kan du lägga upp dina outfits och följa andras. Det som är bra med sidan är att fotona är av hög kvalitet, ofta tagna i en fin miljö och samtliga utstrålar kreativitet, eftersom alla verkar ha så himla kul då de matchar sin outfit. Fotona kommer dessutom från olika delar av världen. En glimt av hur unga modemedvetna i Indonesien vill klä sig varje dag, är bara ett klick bort. Likaså Finland, Italien, Ukraina och Japan. Varning! Sidan är enormt beroendeframkallande. Jag har många gånger fastnat. ”Bara en outfit till, sen stänger jag ner. Nej förresten en till. En till. Åh, det var snyggt. En till”.

Facehunter är Yvan Rodic, fotografen från Schweiz som ständigt är på jakt efter storstadsmänniskor med snygga kläder att plåta. Bloggen uppdateras ständigt, ibland i samband med någon modevecka. Yvan Rodic har även gett ut en bok med samma namn som bloggen. I en intervju på alltomstockholm.se gav han sina åsikter om stockholmsstilen. ”Här finns en egen identitet. Folket här inser det nog inte, men från en utlännings perspektiv har det under de senaste tio åren växt fram en egen svensk unik stil i Stockholm. Något som finns i storstäder som London och New York.
– Det är en elegans som har växt fram på en kort tid. Jag skulle vilja likna det med den stämning som fanns i 1800-talets Paris. Det är väldigt inspirerande och fantastiskt att få fånga det”. Facehunter påminner om Lookbook, men är inte lika egocentrerat eftersom det är Yvan Rodic som uppmärksammar alla klädgalna människor och ber om att få fota dem. Se även boken nedan, plus Yvan Rodics visuella dagbok: http://yvanrodic.blogspot.com/

The Satorialist blandar bilder från catwalken med bilder från gatan. Mestadels är det bilder från de riktigt kända designernas visningar men det blandas upp med människors vardagliga stil, ofta på ett humoristiskt sätt med små kommentarer till. Fokus verkar vara på det välklädda modet. Många lite äldre herrar och damer synes, iförda skräddad klädsel – en skillnad från de andra två bloggarna där fokus verkar ligga på det typiskt ungdomliga gatumodet.

Är det här konst då? Undrar någon kanske. Njeee, det skulle jag nog inte vilja påstå, inte helt och hållet. Men mycket av det vi tar upp denna modevecka har ju en otydlig gräns i sig. Är det konst? Är det mode? Är det en blandning? Jag skulle vilja säga att alla tre bloggarna om människor och deras klädstilarn figurerar inom någon form av konstnärlig kontext. När någon klär upp sig för att andra ska se och kommentera, har denna person möjligen en stark tanke om vad klädesplaggen ska utstråla. En konstnär tänker på samma sätt på vad ett konstverk ska säga betraktaren. Dessutom är ju Facehunters foton lika mycket porträtt som de är ”dagens outfit”-foton.

/Dorte Gottlieb Löfström.

 

Fån reklam till konst

När vi ser ett riktigt fint foto i en tidning och sedan längst ned i hörnet ser en textrad i minimala versaler som beskriver kläderna, så vet vi att det vi har framför oss är en reklam, vars vara har ett inhumant högt pris. Då kläderna inte står i centrum, så spelar dock priset ingen roll. Vi låter oss istället absorberas av den stilrena/stilsmutsiga lyxen, som förvisar oss med små plånböcker från den kommersiella köphetsen. Istället bjuder den in oss till en konstnärlig värld med hög komplexitet. För visst, dessa bilder är tunga, intellektuella, djupa och fram för allt svåra. Och där, poff! Genast så blev det konst.

På dessa fotografier så räcker det inte endast med snygga kvinnor och män i sexuella anspelningar, även om dessa drag kvarstår. Frågan är vad som gör dessa bilder mer konstnärliga – kläderna, modellerna, sminkningen, miljön? Är det kanske själva helheten? Det som utmärker dessa fotografier är den sammansatta enheten som ger ett intryck av att det begrundas på en bakomliggande tankegång och historia, sammanvävt av ett budskap. Nu menar jag inte att varje modereportage i de namnkunniga modetidningarna. Jag hävdar dock att det är den tolkningen som många läsare gör, omedvetet.

Jag vet inte om jag är ensam med att se ett mönster av att dagens skapande av konst, såväl inom modebranschen som resterande konstvärlden, som på grund av modevärldens effektiviserande inverkan tar avstånd från den reella kreationen och mynnar ut i sinnestillstånd och koncept. Jag kan ha fel, rätt, eller något däremellan. Det är åtminstone min känsla av situationen.

Lite inspiration.

/ LE. Julia

VOGUE-frossa!

Ett litet tips för dig som också dras lite för lätt till hyllan med modetidningar, bara för att omslagen är så snygga.

På http://www.vogue.co.uk/magazine/archive/ kan du titta på alla gamla omslag av Vogue, verkligen alla, sen tidningens start 1916! Missa inte de allra första illustrerade omslagen.

/Dorte Gottlieb Löfström

 

Act da fool

Harmony Korine har gjort en kortfilm, ”Act da fool”, som ska marknadsföra Proenza Schoulers senaste kollektion och på samma gång vara en liten berättelse. Jag gillar att modeskapare utvidgar synen på hur man visar upp kläderna. Det är något som behövs i den stundtals så kontroversiella branschen. Skulle vara skönt ifall någon vågade ta ut svängarna ännu mer, tänker jag. Men kanske är det så att kläderna och stilarna och trenderna som förändras allt fortare behöver en stadig plattform att visas upp på, med den klassiska catwalken som inte förändras nämnbart. Vad tror ni? Här är filmen i alla fall, plus ett klipp där Proenza Schoulers designers Jack McCollough och Lazaro Hernandez pratar om varför filmen gjordes.

 

/Dorte Gottlieb Löfström

 

Geometriskt avantgarde

Sonia Delaunay (1885-1979) är namnet på en kvinna som var något av en banbrytare inom konst, design och tidigt avantgardemode. Hon arbetade ofta gränsöverskridande och klädde kvinnokroppen på nya, djärvare sätt. Poeter inspirerades till att skriva dikter om hennes färgstarka och abstrakta mönster, och Sonia själv utgick från poeten Tristan Tzaras dikter när hon skapade en modekollektion.

Hennes geometriska uttryck som bär spår av fauvism, futurism och kubism använde hon i en mängd olika sammanhang, som till skisser, textiltryck och till kostymer för uppsättningar av den ryska balletten. Bilden nedan är från 1917 och föreställer en kvinna i rollen som Kleopatra, klädd  i  Sonia Delaunays kännetecknande formspråk.

/ Lovisa