15 januari 1941 – 17 december 2010
”I’m painting the stuff I played….” ”I paint all the time… 18 hours a day which is beginning to get up to more than l8 hours a day. I miss going on tour… I’m painting so damn much. I don’t drive any more because painting makes you very far out.”
Från en intervju 1986.
Lyssna på musiken här.
”Untitled” 1989
”Wood Scorpion, 1990
”Dirty Champagne”, 1995
”Feather Times a Feather”, 1987
”Last of a Dying Breed”, 1982
/Valentina.
Jag slås av häpnad då mitt favoritbands musik fyller Fotografiskas första våning, ”I’ll Be Your Mirror” spelas och Nicos djupa tyska stämma dansar fram bland stillbilder ur EPI projektet. EPI, alltså Exploading Plastic Inevitable, var ett projekt Warhol pysslade med under slutet av 60-talet. Han hade uppmärksammat bandet Velvet Underground som fick spela på en scen upplyst av fladdrande spotlights i olika färger, projektioner av psykedeliska mönster och filmer han filmat. Filmerna bestod av långa sekvenser av skakig kameraförning, snabba in- och utzoomningar framförallt på Velvet, publiken och Gerard Malanga dansandes med sin piska, ”Inevitable whiplash in the dark”..
Spelningarna tillsammans med Warhol blev mycket omdiskuterade i New Yorks konstkretsar. De sades upplevas som en symbios av sadomasochism och nirvana tillsammans med den tunga musiken.
Ronald Nameth, filmskapare och fotograf, ackompanjerade Warhol och bandet på turné och filmade själv material som han sedan ställde ut. På fyra stora dukar som omringar åskådaren projiceras transcendentala sekvenser med färger, ljus, Malanga och Ingrid Superstar dansande till Velvet Undergrounds musik….
Hans verk är på ett sätt en länk i en dadaistisk kedja Warhol skapade då Velvet Underground på scen blir till Warhols konstprojekt, som i sin tur blir Nameths konstprojekt. Men medan Warhols projektionsinstallation började och tog slut på scen live under 60-talet har Nameths installation undvikit Warhols liveförgängliga aspekt och istället odödliggjort vad som var en fantastisk show och fört in den i vårt alldeles egna Fotografiska.
För en som aldrig fått uppleva EPI var detta en fantastisk installation. Synd bara att Fotografiska bara spelade 3 låtar på repeat.
/Valentina B.
Publicerat i Film, Fotografi, Reflektioner, Tips, Utställning, YouTube
Märkt Andy Warhol, EPI, Richard Nameth, Valentina B, Velvet Underground
Blev så tagen av den här målningen, Nighthawks (1942), av Edward Hopper. Den känns som tagen ur en film, läste jag att någon tyckte. Det kanske är därför den talade till mig vid första anblick. Men ju mer jag tittar på den, desto mer fängslas jag av de svepande färgytorna i mörka toner, kontrasterna som uppstår i diagonalerna mot de uppradade parallella linjerna i fönster, persongrupperingen mot den ensamma mannen, känslan av ensamhet och illavarslande spänning liksom från en noirfilm…
(Klicka på bilden)
Tänkte dela med mig av tankar och målning, såhär lite grand i decembernatten.
Valentina B.
För några dagar sedan såg jag om Resan till melonia (Per Åhlin, 1989) och förtrollades av den magiska bildvärlden. Jag rekommenderar att se om den nu som äldre eller rent av se den för första gången om man inte redan gjort det. Fantastisk film och fantastiskt tecknad. Detaljrikedomen och karaktärernas personligheter i relation till sin fantastiska (eller förfärliga) miljö är wunderbaar. 
Rekommenderar även att bläddra i barnböcker, de är så sjukt laddade med fantasi och är mycket inspirerande nu när man är äldre. Sagovärldar med tecknade bilder, eller otecknade, så som Neil Gaimans historier (som verkligen rekommenderas), är något man inte stöter på tillräckligt ofta nu för tiden. I alla fall inte i kurslitteratur. Så när pluggandet blir för tungt, prova på att bläddra lite i barnböckerna på bibliotekets barnavdelning.
Valentina B.
Det har blivit ett par inlägg om graffiti redan, men jag blev ändå inspirerad att bidra med vad jag anser vara den mest fantastiska graffitin jag sett, se klippet, det är enastååående!
Mer finns på hemsidan http//:www.blublu.org
/Valentina B.
Har ni tänkt på alla detaljer som finns i en storstad som inte kallas arkitektur, som inte reflekteras över och som fått en specifik design? En rent funktionell design, men ändå? Det finns en viss känsla i att ta sig några sekunder att begrunda en lyktstolpe, en papperskorg eller ett cykelställ. En grind kan vara överdrift, då dessa kan ha viss tanke bakom designen om de tillhör ett större projekt så som ett slott exempelvis, men en telefonstolpe å andra sidan? Dessa tycker jag mig ofta se på skivomslag eller andra slags konstverk. En simpel design, ett kors i trä oftast med spretiga vajar kors och tvärs över himlen, som kanske får symbolisera vår moderna tid av kommunikation eller en romantisk bild av kontrasten som uppstår mellan industri och natur? Tänk er en rad telefonstolpar mitt på en äng i solnedgången, den svarta silhuetten mot den rosa himlen, och en svag vind som får ängsblomster att dansa en lätt vals…
I andra sammanhang, som i Skogskyrkogården till exempel, är det intressant att tänka på hur till och med dessa detaljer, som ofta överses, är till minsta detalj uttänkta att ha sin del i helheten. Lyktstolparna här är som inga andra i Stockholmstrakten utan istället helt anpassade till 40-talsstilen som Asplund givit marken som blivit till sista viloplats för otaliga. Nästan som någon form av klockblomma slokar lamporna ner mot de asfalterade stigarna som leder mot minneslunden.
Dessa objekt, och många andra som jag uteslutit, skapar vår vardag. Vi ser de varje dag trots att vi inte lägger mycket märke till dem, men de formar vad vi upplever vara vår vardag här i Sverige. En design lagom nedtonad i neutrala färgskalor och lika signifikanta för Svenskt varumärke som IKEA. Åker man till andra delar av Sverige kan man känna igen likadana trottoarer, övergångsställen, cykelställ, gungor och askfat. Åker vi utomlands är det avsaknaden av dessa små Sverigeattribut som inger en känsla av att vi befinner oss i ett främmande land. Såklart finns det otaliga andra faktorer som gör ett land främmande, men dessa attribut är viktiga tror jag. Våra vardagsupplevelser kretsar kring dessa föremål, vi ser dem vart vi än går och de finns i våra bakhuvuden. I Sverige har vi inte gjort dessa objekt till varumärken för vårt land. Till skillnad från Tyskland exempelvis, vars ”gröna gubbe” vid övergångsställen blivit till en välkänd maskot. Vi lägger inte vikt på dessa objekt utan går istället förbi, utan att ägna en tanke på våra gröna papperskorgar eller återvinningsstationer. De står i ur och skur och tar emot vårt skräp, står som mise- en scène för alla våra filmer och skapar vår bild av Sverige, utan att tillägnas en enda tanke. Så min uppmaning till er är: tänk på dem någon gång, för de har också blivit designade någon gång.
/Valentina B.
Jätteintressant seminarium som heter Female Directors! där bland annat regissörskerna Debra Granik (amerikansk regissörska för Winter’s Bone), Lucy Walker (Waste Land och Countdown to Zero), Åsa Blanck (Vikarien), Miao Wang (Beijing Taxi).
Fokus ligger på hur det är att vara kvinnlig regissör i en sådan mansdominerad bransch och ändå kunna forma sina filmer så som de själva vill.
När? Var? Hur? Söndag 21:a nov. Klarabiografen (alltså i kulturhuset). Fixa biljetter via länken nedan till hemsidan eller i kulturhuset.
Bilden på Lucy Walker är hämtad från filmfestivalens hemsida, här följer länker för vidare info: Female Directors!
/Valentina B.
Innan filmproduktionsprocessen fått sin officiella form och bestämda produktionsroller etablerats var det vanligt att filmer skapades av en grupp människor där arbetsuppgifterna smälte samman. Vad var och en gjorde var oklart och detta inbegriper upphovsmannen, vilket betyder att vi idag har många filmer, så kallade ”orphans”, där upphovsmannen är okänd. Dessa filmer är alltså utan upphovsmakare, ibland på grund av att upphovsmakaren själv valt att överge filmen och klippa sina kopplingar till den. Dessa filmer är oändligt många och i sin brist på kontext ligger de arkiverade i en stor bunt avskilda ifrån filmvetarstudier eftersom arbetet att rota bland dessa filmer, och dessutom restaurera filmrullarna som nu är i väldigt dåligt skick , är alldeles för påtagligt.
Dock har det blomstrat upp ett intresse för dessa filmer bland filmskapare, historiker, samlare och filmvetare som uppmärksammar utvalda orphanfilmer för att visa upp dem på en filmfestival som anordnats sedan 1999 i New York, Orphan Film Symposium. Dessa filmer uppmärksammas i mån av bl. a. avant garde-egenskaper och historiekontextuellt intresse (exempelvis filmer som blivit censurerade under kristider och lämnats att samla damm i arkiv till någon hittar dem). Filmerna restaureras och visas på festivalen och sedan arkiveras dem om. Det finns flertal organisationer som arbetar för bevarandet och restaureringen av gammal film, samt digitalisering i viss mån, då mediets utveckling går mot digitalisering och förnyelse. Vissa av dessa filmer som visats på festivalen har samdigitaliserats och samlats, till vår stora glädje, på hemsidan The Orphenage: a home for orphan films där man kan klicka sig fram och förundras över dessa övergivna verk varav vissa inte visats för någon på över ett halvt sekel. Klicka på titlarna där det står VIEW och fundera över filmernas kontexter, varför skapades dem – vilken publik såg dem – vilka tyckte om dem?
Här följer ännu ett exempel som visades på en föreläsning idag, en fransk film skapad av Pathé 1907, bara för att visa hur utflippade de kan vara och hur svåra de är att sätta in i fack.
Valentina B.
En intressant kortfilm av David Firth gjord genom sammanställda stillbilder (stop motion animation) på mardrömslika lerdockor. Påminner lite om David Lynchs tidiga videokonst med mindre abstrakt aspekt och Jan Svankmajers kärlek för stillbilder och lerfigurer.
På hemsidan Fat Pie finns fler av hans animationer.
Valentina B.
Tisdag 5/10 – Bergianska trädgårdens chiliutställning och Höstfestival kl. 11-16
Svenska Chilipepparföreningen(ja, tydligen finns det på riktigt:http://www.chilepeppar.com/) anordnar en utställning med över 100 arter chiliväxter i Bergianska trädgården vid Frescati under deras årliga Höstfestival. Mys in hösten bland Bergianska trädgårdens över 7000 olika växtarter. Under festivalen ger de gärna råd om växtskötsel och man kan även köpa växter där. Trädmästare lär även ut hur man bäst kan klättra i träd. Kul grej att prova på! Pågår 5-7/10.
Onsdag 6/10 – Filmfestival och dokumentär på SVT2
Inget speciellt för dig 17:e-28:e novemeber? Varför inte anmäla sig som volontär på filmfestivalen? Få chans att hänga med regissörer och filmfolk, se hur de har det. Kanske får man äran att räcka över blommor och växla några ord med gästande regissören Gus Van Sant.
Anmälan görs här! http://www.stockholmfilmfestival.se/omoss/volontar/
Och efter anmälan kanske man kan klappa sig på ryggen och vanka mot tv-apparaten/datorn och slå på Enäggstvillingar, en dokumentär på SVT2 kl. 18:00 där tablån sammanfattar:
I denna tvådelade dokumentär samlas hundratals enäggstvillingar. Vissa har aldrig träffats och likheterna kan vara slående. Fantastiska möten där de möter sig själv. Vad styr egentligen vilka vi blir, arv eller miljö? Del 1 av 2.
Torsdag 7/10 – Nils Petter Sundgren på Cinemateket!
En av våra största filmkritiker som fått äran att intervjua några av vår tids största filmskapare så som Luis Buñuel, Ingmar Bergman, Jean-Luc Godard och Roger Moore. Under kvällen visas även filmen Svarta ögon av Nikita Michalkov som Sundgren själv valt ut kvällen i ära. Kl. 18:30 i Filmhuset vid Gärdet.
Fredag 8/10 – Utställning: Färg och tecken 1958, Kulturhuset
På restaurang Landet, Telefonplan, har klubben Fantastiskt försökt förena konst, film och musik. Intressant att se hur de lyckas kombinera alla områden under en och samma kväll. Jag låter affischen och deras hemsida förklara mer angående band, film och konst som visas upp. http://landet.nu/overvaningen/2010/10/09/fantastiskt
Söndag 10/10 – Söndags/bakismys med film
Regisserad av Oliver Stone skriven av Tarantino framgår båda filmskaparnas tydliga influenser kristallklart genom transcendentala visuella effekter och passionerad bloddrypande kärlek samt en media – och samhällskritisk tendens som följer det psykotiska Bonnie & Clyde-eska paret genom sin maniska resa mot frihet. Natural Born Killers från 1994 med Woody Harrelson och Juliette Lewis.
Måndag 11/10 – Boktips
Patti Smiths självbiografiska bok ”Just Kids” är att rekommendera, till hennes fans men även till alla andra som kan uppskatta en konstnärs poetiskt framställda reflektion av ett händelserikt liv. DN skriver en utförlig recension här: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/patti-smith-just-kids-1.1078933
Valentina B.
Redaktionen
mikaelakjellin
Frida Berglund
Estella Burga
Lovisa Bornold
LE. Julia
Dorte Gottlieb Löfström
Candy Fesse