Känner du suget? Jag tänkte väl det.
Att prata samtidskonst är alltid kul! Speciellt i främmande personkonstalationer, där nya tankar kan bubbla upp, luckras upp och beblandas. Varför inte ta tillfället i akt att gå med i Bonniers konsthalls konstcirkeln?
As We Speak heter den och kommer att träffas tre utsatta datum under våren. Alla nyfikna får anmäla sig och inga förkunskaper krävs. Priset är 300 kr och 160 för medlemmar.
/ LE. Julia
Wait for the moment we expose to expose
Jag fick förra veckan förmånen att gå på en föreläsning med Arik Levy, årets Guest of Honour på Möblmässan/ Stockholms Funiture Fair som då pågick. Denna man omtalas ofta som en gränsöverskridande kreatör som sammangjuter funktion, design, poesi och filosofi i till en ofta mycket konstnärlig slutprodukt. Med denna beskrivning i bakhuvudet hade mig föraningar om att möta en aning splittrad men intressant man, vilka kom att bekräftas med ett tillägg av personlighetsdrag som såväl innovativ och euforisk som egocentrisk och lynnig. En blandning av sött och salt helt enkelt.
Arik Levy
I likhet med mitt splittrade intryck av hans person så hade jag svårt att skapa en uppfattning om hans verk/ designföremål/ allmänna skapande. Jag fick gång på gång påminna mig om att inte falla för hans charm och upphaussade namn, utan istället konkretisera en åsikt om det hans faktiskt gjort och därmed var känd för. Det gick sådär. Eller. Okej. Självklart är han BRA. Men personligen tycker jag att han är en aning förvisad till detta ingenmansland som design generellt ofta har svårt att ta sig ur; där saker förblir snyggt, stilfull och ofta nytänkande men saknar acceleration. Det finns inget det. Och om det gör det, så tröttnar man snabbt på det.
Med tanke på att han faktiskt är möbelmässans hedersgäst så har han även åstadkommit endel bra med. Givetvis. Men vem är han då? Levy flyttade från Israel till Europa 1988 och är för tillfället bosatt i Paris. Han har företaget L design tillsammans med kompanjonen Pippo Lionni. Han innledde karriären med att vinna tävlingen the Seiko Epson Inc. competition, efter att ha pluggat konst i Schweiz. Han han numera gjort många projekt och samarbeten.
/ LE. Julia
Jag tänker pepparmint. Jag tänker bubblande saliv som översvämmar mungiporna. Jag tänker kontemplativt tuggande av Hubba-Bubba.
Många anser att modern konst är obegriplig och frustrerande, vilket ur en positiv synvinkel kan omformuleras till öppen och tolkningsbar. Om vi jämför detta med konst i litterär form så har den aldrig riktigt talat klarspråk. Poesi som tydligt förklarar syfte och budskap kallas innehållsförteckning, likväl som innehållsförteckning ibland går under benämningen poesi. Allt beror på vilket sammanhang det sätts i och hur det förmedlas.
På samma sätt som att en innehållsförteckning kan vara poesi (och tvärt om) så kan twitter vara poesi, poesi vara konst OCH twitter vara konst. Jo. Ett exempel på detta är konstnären Fia Backström som nu i dagarna har en utställning i New York av twitterinlägg. Hon har dock förflyttat orden ut från dataskärmen och beklär istället väggarna med dess såväl dess estetik som dess intellektualitet, mystik, allmänna nonsensprat… Det är en smaksak.
Personligen tänker jag fint. Vad tänker du?
/ LE. Julia
Publicerat i Konstnär, Reflektioner, Utställning
Märkt Julia, Ord, Tankar, Utställning
För den som vurmar för videokonst så måste jag tipsa om en tillställning på Bonniers konsthall i eftermiddag/kväll. Lokalen får besök av den italienska curation och creation Lorella Scacco som släpper en ny bok om nordisk videokonsten från 1960-talet, dess utveckling samt ett flertal videokonstnärer.
Det börjar klockan 17 med en introduktion av Paolo Grossi, Kulturattaché och direktör för Italienska kulturinstitutet. Detta följs av ett samtal mellan Lorella Scacco och Bonniers Konsthalls chef Sara Arrhenius. Detta följs av mingel och screening av filmer i Northwave.
/ LE. Julia
Så var den här, precis som förra året, året innan det och året dessförinnan och … Ja, Vårsalongen på Liljevalch har sedan länge trätt fram som ett vårtecken. Nu är det dags igen. Snabb reaktion: jo, men ja!
Med risk för att inge ett allt för trassligt intryck, så måste jag säga att jag generellt blev ganska förtjust i årets utställning i sin helhet. Jag har personligen lite svårt att utse några favoriter, men några konstnärer som jag fastnade för var Alexandra Jarozo Lazlo, Rivia Ripellino och Dan Lestander.
Alexandra Jarozo Laszlo
En bild från Rivia Ripellinos videoverk
Dan Lestander
Till årets utställning var det 2037 sökande, varav 131 infinner sig i lokalerna, 70 kvinnor och 61 män, med sammanlagt 255 verk. Gå dit själv och se vad du själv tycker om tjugohundraelvas första skott av den kommande konstvåren! Utställningen öppnar idag fredag klockan 14.00.
Läs en intervju med liljevalchschefen Mårten Castenfors !
/ LE. Julia
Det är nog få som har gått miste om hur populariteten kring fotografier och verbet att fota har ökat. Oavsett om det handlar om att ta bilder med en ordinär digitalkamera, avancerad systemkamera eller med en behändig mobilkamera, så bidrar de alla till denna jättekonsumtion av tid för att ägna sig till denna konstform/hobby/ dokumentation av livet. I denna våg surfar en och annan tred, där somliga kommer och går medan andra består. En av dessa trend-surfare är att få bilderna att se betydligt äldre ut än vad de egentligen är. Det finns säkert både en konstnärlig term eller ett modernt slang för denna typ av bilder, dock har det inte passerat min egen vokabulär. Hur som helst, för alla som inte riktigt kan förstå vart ifrån alla personer får sina ”gamla”, stilfulla bilder ifrån så kan jag säga att en majoritet av dessa personer även är trogna iphone-användare. Det finns nämligen en app som förvandlar de vanliga bilderna till analoga, mer estetiska, eller mer hipster-kännetecknade.
Det är den här typen av bilder jag talar om
Eftersom dagens till en stor del styrs av iphones, så är det inte konstigt att det även finns utställningar baserade på detta tekniska underverk. På hemsidan Hipstamatics har det pågått en insamling av bilder från olika iphone-användare och idag invigs utställningen av dessa fotografier. Så för den som befinner sig i London, och har vägarna förbi The Orange Dot Gallery har möjlighet att bada i en sköldsvepning av mobilkamerabilder, nej förlåt jag menar iphone-bilder!
/ LE. Julia
Att begränsa utställningar till land är onödigt, åtminstone enligt Jason deCaires Taylos resonemang. Istället för att placera sina skulpturer på vanliga museum så sätter han dem istället på olika ställen på havets botten. De bildar undervattenutställningar med både ett estetiskt och miljömedvetet budskap.
Konstnären heter alltså Jason deCaires Taylor. Hans intresse för havet växte fram redan som liten, då han tillbringade stora delar av hans barndom iklädd i snorkel och simfötter. Intresset för konst växte sedan fram under tonåren, då han ägnade mycket tid åt grafitti. Efter en konstexamen från the London Institue of Arts kom han på idén att kombinera hans vurmeri.
I dagsläget har Jason deCaires Taylor ett flertal utställningar runt om i världen. Bilderna ovan är från The Silent Evolution,som är placerad utanför den mexikanska staden Cancun. Han inledd sin karriär år 2006 med att skapa världens första undervattenpark utanför Västindien. Ett av konstverken i den delen av världen är Vicissitudes. Det är ett flertal statyer som håller varandra i händerna och tillsammans bildar en ring. Statyerna symboliserar barn med olika etniska bakgrunder, samt hur dessa påverkas av omgivningen omkring dem. Detta budskap ges en förstärkande effekt tack vare havets förändrande inverkan. (se bilder nedan)
Några av Jason deCaires Taylor andra utställningar är:
Sienna
Dream Collector
Man on Fire
/ LE. Julia
När utställningar tar slut, så kommer det nya! Detta gäller även på Fotografiska. Utan avsikt att illuminera detta museum allt för mycket, så måste jag påminna om att Sarah Moons utställning 12345 invigs på fredag. Denna omtalade 40-talist är inte bara omgiven av fina ord, utan även känd för att skapa egna i bildligt format. Dessa 200 bilder tror jag inte är något man vill missa!
/ LE. Julia
Jag blev precis upplyst om en gammal utställning, som prisbelönades med Turnerpriset 1997. Konstnären var, och är fortfarande, vid namn Gillan Wearing. Hans utställning hette Signs That Say What You Want Them To Say and Not Signs That Say What someone else Want You To Say och byggde på möten med människor på gatan. Dessa kom alla från olika samhällssikt och fick varsin lapp till att skriva vad de ville på. Resultatet ser ni nedanför och är enligt min mening fängslande.
/ LE. Julia
Jag har ett litet tillägg angående Banksy igen. Jag läste nämligen att Banksy kan nomineras till en Oscar för filmen Exit Through the Gift Shop, som även fått det brittiska priset Griersons award.
Redaktionen
mikaelakjellin
Frida Berglund
Estella Burga
Lovisa Bornold
LE. Julia
Dorte Gottlieb Löfström
Candy Fesse
