Jag har en ytterst begåvad kusin vid namn Sanne Hellberg som tillsammans med sin goda vän Rebecka Ryngfors utgör animationsstudion Claystation. Tillsammans skapade de kortfilmen FAT förra året, som går att se om ni klickar på den här länken. Gör det.
Åk till Karlaplan och titta på fotona runt fontänen, uppförstorade på stora dukar! De föreställer utsatta, sårbara och agressiva gatuhundar. Jag vet vad du tänker – sådana bilder har man ju sett tusentals gånger, tagna i ett främmande land, för att man för sekunden ska bli chockad av den brutala sanningen och vilja hjälpa. Men som glöms bort i samma stund som man kommer hem.
Detta är dock något annat. Cecilia Joachimsson som är fotografen har tagit bilderna för att påminna oss om den överlevnadsinstinkt som finns i oss alla då vi bara måste ta oss igenom svåra stunder i livet. Svåra stunder är vardagsmat för gatuhundarna, det kan man se på de skygga blickarna, och det blir en fin symbol för vår egen kamp. Imponerande är också hur hon lyckats komma så nära inpå hundarna. Med knäskydd på har hon närmat sig dem, fotat i många veckor. Resultatet blev något som åtminstonde jag tycker bättre och bättre om ju mer jag tänker på det.
Cecilia Joachimsson: http://www.ceciliaj.com/
Hundbilderna går att snegla på här: http://www.ceciliaj.com/perropatrol/perropatrol/index.html
Andra foton av Cecilia: http://www.digigraphie.com/uk/artists/index.htm?pageindex=2&select=J&ownerid=1109

Dorothea Tanning är en målerikonstnär som fyller 100 i år. Galerie Bel’art hyllar henne med en utställning. Själv tycker jag om tavlan ”Tango Lives”, ett bra exempel på hur hon målar – aningen drömskt tycker jag, det är fint, med starka former som man nästan kan ta på och med en spännande nästan brottande rörelse. Två krafter som påverkar/motverkar varandra. Se länken nedan. http://dorotheatanning.org/pages/public_collections/public02.html
Till helgen, lördagen den 28 augusti närmare bestämt, öppnar Sundbybergs nya konsthall i Marabouparken. Det är spännande när nya konsthallar dyker upp på olika håll runt om i Stockholm, så att man samtidigt får sig en liten utflykt till en annan stadsdel man annars kanske inte så ofta besöker, i samband med besöket på konsthallen.

Konsthallen i Marabouparken tar tillvara på den omgivande miljön som inspiration till den första utställningen som har premiär samma dag som öppningen, som heter Parkliv och beskrivs så här på hemsidan: ”Med invigningsutställningen Parkliv vill vi aktivera den parkkontext som Marabouparkens nya konsthall bokstavligt talat är försänkt i. Som utställningens titel antyder har vi bjudit in konstnärer som intresserar sig för vad som utspelar sig i parken och hur vi förhåller oss till den som natur, kultur och fysiskt rum. Dessa olika aspekter av parkrummet går in i varandra och återkommer i utställningen på olika plan: på molekylär växtnivå, i naturens och kulturens ständiga växelverkan och i parkens sätt att skapa plats i offentligheten för möten och lek – en slags grundläggande mänsklighet.” Läs mer på http://www.marabouparken.se/parkliv.php?fNav=A
Många olika konstnärer medverkar i utställningen, Paola Pivis har skapat en lekfull installation med sin konstgjorda gräsmatta, till för besökarna att utan hämningar helt enkelt rulla sig ner i parken. Det bjuds också på filmkonst av Ingo Vetter och Anette Weisser, och ett av de verk jag tycker verkar mest spännande är Margaret Mortons fotografier på övergivna tomter i Manhattan, där hemlösa människor skapat egna trädgårdar, tillfälliga oaser i New York. Den brittiska installationskonstnären Nathan Coley har lånat ett citat av Voltaire, ”We must cultivate our garden” och låtit det lysa i neon. Mycket verkar det alltså finnas att se, och så här på sensommaren känns ju parktemat både aktuellt och lite sensommar-sentimentalt, färgat av sommarminnen från stunder i stadens parker.
Det här med vykort. Ja. Visst, det är en fin tanke. Man skickar en liten uppdatering till farmor, moster, familjekompisar och berättar att solen skiner och maten är god. Men är det inte lite blekt. Inte om man gör ett konstprojekt av det i alla fall!
Det är något som ett gäng personer har beslutat att göra. Om jag fattade det rätt så är målet att skapa ett stort nät av personer över hela världen som knyts samman genom just vykort. Slutprodukten är en utställning av alla dessa vykort, med tillhörande miniinformation från varje av sändare. Alla är välkomna att delta, så skicka ett kort du med!
Så var man tillbaka i storstaden efter sommarens äventyr. Ja, Stockholm i mitt hjärta. Sant. Självklart så är allt sig likt. Lika självklart är det att T-centralen vimlar av hektiska personer på väg till jobbet, som att Gamla Stan är fylld av turister. Bland dessa nöjesresenärer strosar jag i sällskap med min syster och min kamera. Vi spankulerar fram och försöker se vår hemstad ur nya ögon, med syfte att hitta platser som vi ännu inte funnit. Både min syster och jag suktar efter konst, så vårt mål blir att hitta ett litet galleri. Som på beställning så står vi framför Galleri Hg. Våra blickar kan inte slitas från de färgstarka målningarna innanför glaset så vi stiger på. Jag gillar det jag ser. Mycket.
Inne i galleriet möter jag Hans-Göran Eriksson, ingen mindre än konstnären själv. Vi får en liten rundtur bland verken medan han berättar om deras historik och den teknik som han använder. Han fortsätter med att berätta om sin framgång utanför Sverige, samt om planerna till New York. Därefter rundas småpratet av och syster och jag fortsätter Österlånggatan fram tillsammans med de andra turisterna.
Jag kan varmt rekommendera ett stopp vid Galleri Hg. Trevlig, intressant och välkomnande konst(när).
MER
Posted in tips, utställning
Tagged Julia
Den 26 augusti är det vernissage och säsongsöppning på Bonniers Konsthall här i Stockholm. Första konstnär ut är norska Ida Ekblad och jag tror utställningen kommer bli högst intressant.
För att gå på vernissaget OSA till opening@bonnierskonsthall.se så får du och en polare gå.
Annars kan man läsa mer om utställningen här.